SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1966  
SEKULAR sek1ula4r l. se1-, l. -ɯl-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. sec-)
Etymologi
[jfr t. säkular, eng. secular; av lat. sæcularis, secularis, till sæculum (se SEKEL, sbst.1). — Jfr SEKULARISERA, SEKULARISK, SEKULARISM, SEKULARIST, SEKULARITET, SEKULÄR]
(utom ss. förled i ssgr numera bl. tillf.)
1) = SEKULÄR 1. Andersson (1845). BonnierKL (1927). — särsk.
a) = SEKULÄR 1 a; ss. förled i ssg.
b) övergående i 2, ss. förled i ssgr som beteckna (ngt som har samband med) den fest varmed (med ungefär hundra års mellanrum) avslutandet av en tidsperiod firades i antikens Rom.
2) som har avseende på l. hör till l. har samband med ett visst kalendariskt sekel l. vissa kalendariska sekel; ss. förled i ssgr.
3) med personligt l. sakligt huvudord: som förekommer l. framträder l. sker (bl.) en gång i seklet; enastående för sitt sekel (l. för en tidrymd av flera sekel); äv. allmännare: enastående, synnerligen framstående, märklig. Hedin är en högst ovanlig secular menniska med sin svada, som är outtömlig, rik, ny, qvick, väldig och utan en droppa gift. Edholm C15T 197 (1867). Sundén (1888).
4) = SEKULÄR 3. Pfeiffer (1837). BonnierKL 10: 380 (1927).
5) = SEKULÄR 4. Att .. (drottning Kristina, ifall hon återvänder till Sverige) intet får taga in någon lärd präst eller munck, utan een olärd och secular munck. RARP 11: 221 (1672). KyrkohÅ 1961, s. 260.
Ssgr: (4, 5) SEKULAR-ABBOT. [jfr t. säkularabt] (om romersk-katolska förh.) sekulär abbot, världslig abbot; äv. (om medeltida förh.) om världslig person som nominellt förestod ett abbotstift (o. uppbar inkomsten av stiftet). NF 1: 21 (1875). Hugo Capet (var) ”sekularabbot” i det nära Paris belägna S:t Denis. 3NF 1: 28 (1923).
(5) -ANDLIG. (om romerskkatolska förh.) i substantivisk anv., om andlig (se d. o. 3 b) som icke tillhör någon orden. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 378 (1835).
-ARBETE ~020.
1) till 1: arbete som pågår ett l. flera sekel. Topelius 23: 56 (1843).
2) till 1, 3: arbete l. verk som är enastående för sitt sekel l. som är avsett l. kommer att äga bestånd i flera sekel l. som trotsar seklen. Ehuru de behag, som i Argus lockade sin tids läsare, nu torde synas föråldrade, vore det likväl orätt att lemna detta sekulararbete utan att meddela några profstycken derur. BEMalmström 1: 237 (c. 1860).
(4) -BETJÄNT. (†) om tjänare som icke tillhör det andliga ståndet. 1BorgP 109 (1672).
(1, 2) -BRUK. (numera bl. tillf.) om bruk (se d. o. 6) som äger allmän spridning under ett helt sekel l. flera sekel. Almqvist MennSaga 267 (1839).
(1) -DAG. hundraårsdag; förr äv. oeg., om femtioårsdag. Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 4 (om femtioårsdag). Hjelte-Konungens (dvs. G. II A:s) döds andra sekulardag nalkades. Crusenstolpe CJ III. 2: 132 (1846).
-FEST. [jfr t. säkularfeier]
1) till 1: fest med anledning av att ett l. flera sekel förflutit efter en viss (minnesvärd) händelse, sekelfest (se d. o. 1), (fest vid) hundraårsjubileum. Nästa Onsdag blir en sekularfest, till firande af Bibelns första utgifning på Svenska. Valerius (1841) i 3SAH LVI. 3: 75. NordRevy 1895, s. 109. Östergren (1938).
2) hist. till 1 b: fest som firades i antikens Rom med en intervall av omkring hundra år, urspr. ss. en reningsfest för att förhindra att den gångna tidsperiodens onda skulle gripa över i det begynnande seklet l. ss. en dödsfest över det gångna seklet, från kejsar Augustus' tid ss. en glädjefest för att inleda en lycklig ny tid. Kumlin HorOd. 1: 140 (1865). Nya religiösa fester infördes (i det romerska riket); till en av dessa, sekularfesten år 17 f. Kr., skrev Horatius sin berömda Carmen seculare. Montelin VLittH 2: 40 (1931).
3) (numera bl. tillf.) till 2: fest till högtidlighållande av ett sekelskifte, sekelfest (se d. o. 2). Den secularfest, som Bonifacius lät anställa år 1300. Lovén Dante 2: Anm. 10 (1857).
(3) -GENI. jfr -snille. Beskow (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 38. Ossiannilsson Hav. 175 (1910; om Goethe).
(3) -HJÄLTE. (numera bl. tillf.) jfr -snille. Crusenstolpe Mor. 6: 551 (1844; om Napoleon).
(2) -HÄLFT. (numera bl. tillf.) sekelhalva. Ilmoni Sjukd. 1: 87 (1846).
(3) -HÄNDELSE. (numera bl. tillf.) händelse som uppfattas l. bedömes ss. den viktigaste under ett (l. flera) sekel. Larsson Stud. 96 (1895, 1899).
(1) -ISOBAS. [jfr t. säkularisobase] geol. = sekulär-isobas. Ramsay GeolGr. 39 (1909).
(3) -LJUS. (numera bl. tillf.) bildl.; jfr ljus, sbst. 13 a, o. -snille. Så är då detta sekularljus (dvs. Jean Paul) nedbrunnet! Törneros (SVS) 4: 67 (1825).
(3) -MAN. (numera bl. tillf.) man som är enastående för sitt sekel (l. för en tidrymd av flera sekel). Wieselgren SvSkL 3: 261 (1835). Norrl. 9: 8 (1908).
(1) -MEDALJ. = sekel-medalj. 2NF 36: 362 (1924).
(1) -MINNE. sekelminne. Hildebrand i 2SAH 48: 8 (1872). Sekularminnet af Esaias Tegnérs födelse. Wieselgren Bild. 228 (1882, 1889). Östergren (1938).
(3) -MÄNNISKA. (numera bl. tillf.) jfr -man. Thomander TankLöj. 87 (1828).
(1 b) -ODE. litt.-hist. jfr -sång. Horatii bekanta sekular-ode. Norrmann Eschenbg 2: 245 (1818).
(3) -PRESTATION. (mera tillf.) århundradets (förnämsta) prestation o. d. Ymer 1949, s. 70.
(5) -PRÄST. [jfr t. säkulargeistliche(r), kyrkolat. clericus sæcularis] (om romersk-katolska förh.) sekulär präst. 2NF 25: 2 (1916).
(3) -SKALD. (numera bl. tillf.) jfr -man. Topelius 23: 282 (1878).
(3) -SKURK. (numera bl. tillf.) jfr -man. Strindberg Brev 4: 97 (1884).
(3) -SNILLE. snille som är enastående i sitt sekel (l. för en tidrymd av flera sekel). NVexjöBl. 1851, nr 31, s. 3 (ironiskt). Våra dagars sekularsnille — Humboldt. BotN 1856, s. 33. Eriksson Afr. 14 (1932).
(1 b) -SPEL. [jfr t. säkularspiele, pl.; efter lat. ludi sæculares, pl.] i pl., om religiösa festspel i samband med sekularfest (se d. o. 2). NF 10: 175 (1886).
-SÅNG.
1) (numera bl. tillf.) till 1: sång diktad i anledning av hundraårsminne. NF 14: 837 (1890).
2) [efter lat. carmen sæculare] litt.-hist. till 1 b, om sång diktad av Horatius för sekularfesten 17 f. Kr. i Rom. Kumlin HorOd. 1: 140 (1865). IllSvLittH 3: 24 (1956).
(1) -TAL. (numera bl. tillf.) tal hållet vid sekeljubileum o. d. Hagström Herdam. 1: 254 (1897).
(3) -TUR. (tillf.) århundradets (bästa) tur, enastående tur. (G. III:s) sekulartur att lyckas med vågspelet att ”begynna med det, hvarmed andra nationer slutat: en stor opera”. SvTMusF 1923, s. 67.
(1, 3) -VERK. verk som är enastående för sitt sekel l. som är avsett l. kommer att äga bestånd i flera sekel, verk som trotsar seklen. Topelius Planet. 1: 103 (1889).
-ÅR. (numera bl. tillf.)
1) till 1, = sekel-år 1. Hygiea 1854, s. 449. Året 1883 var sekularår efter .. (Luthers) födelse år 1483. Svedelius Lif 621 (1887).
2) [jfr t. säkularjahr] till 2, = sekel-år 2. Bergstrand Astr. 74 (1925).
(1 a) -ÄNDRING. [jfr t. säkularänderung] (numera mindre br.) sekulär (se d. o. 1 a) förändring. ASScF 1: 525 (1842). 2NF 19: 866 (1913).
Spoiler title
Spoiler content