SEKUNDA sekun3da2 l. 040 (secu`nda Weste, sekùnnda Dalin), r. l. f.; best. -an, i bet. 4 äv. i best. anv. utan slutart.; pl. (företrädesvis i bet. 5) -or.
Etymologi
[jfr t. sekunda, sekunde, it. seconda; av lat. secunda (se SEKUNDA, adj.) l. elliptiskt för uttr. innehållande d. o. — Jfr SEKUNDAN]
3) boktr. om andra sidan av ett satt l. tryckt ark l. den sida av ett ark på vilken andra kolumnen tryckes (o. som har arkets näst lägsta o. näst högsta pagina). Andersson (1845). Fahlgrén Boktr. 72 (1853). 2NF (1916).
4) [jfr motsv. anv. av t. sekunda, lat. classis secunda] (om äldre l. utländska förh.) andra (näst lägsta, i fråga om tyska förh. äv. näst högsta) klassen i en skola. Björkegren 2509 (1786). I sekunda läses Cornelius Nepos. Roos Skolg. 6 (1868; om förh. c. 1800). 2NF (1916). — jfr REAL-SEKUNDA.
6) [benämningen anses ha föranletts därav att ifrågavarande typgrad varit den andra i storleksordningen under boktryckarkonstens tidigare år] (numera föga br.) boktr. om viss, jämförelsevis grov typgrad, särsk. en typgrad på 20 punkter, text. En Swänsk styl Secunda Fractur kallad. Schück Boktr. 64 (i handl. fr. 1694); möjl. till SEKUNDA, adj. Wollin Stilgjut. 162 (i handl. fr. 1775). GrafUppslB (1951).
Ssgr, se sekunda, adj. ssgr.
