SEMIOTIK sem1ioti4k l. se1mi-, l. -iω-, förr äv. SEMEJOTIK, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(semejo- 1781. semio- 1796 osv.)
Etymologi
[jfr t. semiotik, eng. semeiotics, fr. sém(é)iotique; av gr. σημειωτική (näml. τέχνη, konst), f. sg. av σημειωτικός (se SEMIOTISK)]
(numera bl. mera tillf.)
1) med. symtomlära, symtomatologi (jfr SEMEJOGRAFI 2); äv. i utvidgad anv.: diagnostik (se d. o. 1); jfr SEMIOLOGI. Semejotiken, hwilken af Menniskornas förda lefnadssätt och allahanda tilstötande omständigheter, samt af alt, som sig förr eller i början af sjukdomen yttrat (och kallas Symptomer), söker at utleta de möjeligast säkra kännemärken på sjukdomens rätta beskaffenhet. Bergklint MSam. 1: 114 (1781). Wernstedt (1935).
2) filos. lära(n) om symboler l. tecken, symbollära, teckenlära. Vettenskapen om tecknen i allmänhet kallas Teckenlära (Semiotik). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Ett annat namn (än semantik) på allmän teckenlära .. är ’semiotik'. Den innefattar all språkvetenskap, all språkfilosofi, språkpsykologi, språksociologi och överhuvud all slags forskning som gäller tecken och deras användning. Regnell Sem. 1 (1958). —
