SEND sän4d, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en.
Etymologi
[av t. send, av fht. sënod, sëned, sënt, av mlat. senedus, av lat. synodus, av gr. σύνοδος (se SYNOD)]
i katolska länder (i sht Tyskland o. Frankrike) förr förekommande kyrklig domstol med uppgift att döma i mål rörande vissa slag av förbrytelser (t. ex. kätteri, sabbatsbrott, simoni); jfr SYNODAL-RÄTT. NF (1890). 2SvUppslB (1953).
Ssgr (om ä. utländska förh.): SEND-DOMARE. [jfr t. sendrichter] domare i senddomstol. ConvLex. 7: 1227 (1837). —
-RÄTT. [jfr t. sendgericht] senddomstol. NF 14: 866 (1890). —
-VITTNE. [jfr t. sendzeuge] person utsedd att för senddomstol rapportera begångna förbrytelser. 2NF 25: 78 (1916).
SAOB
