SENESCHALL sen1eʃal4 l. se1-, äv. (numera föga br.) SENESKALK sen1eʃal4k l. se1-, l. -skal4k, förr äv. SENESCHAL, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(senescal 1635 (: Senescalen, sg. best.). seneschal (-ech-) 1745—1891. seneschall (-ech-) 1837 osv. seneskalk 1890—1916)
Etymologi
[jfr t. seneschalk, seneschall, eng. seneschal; av ffr. seneschal (fr. sénéchal) l. mlat. senescalcus; av ett icke anträffat germanskt ord, vars förled innehåller samma stam som ingår i got. sineigs, gammal, o. sinista, (den) äldste (se SENIL), o. vars efterled innehåller det ord som föreligger i got. skalks, tjänare (se SKALK, m.||ig.)]
(i skildring av ä. utländska förh.) om högt uppsatt ämbetsman med uppgift att utöva överinseende över kungligt l. furstligt hov o. d.; särsk. om rikets förnämste ämbetsman i Frankrike under tidig medeltid, som utom överinseendet över det kungliga hovet hade befälet över krigsmakten o. utövade domsrätt ss. konungens ställföreträdare. Schroderus Os. 2: 395 (1635; om förh. i Frankrike på 600-talet). Under .. (storseneschallen) fungerade (vid franska hovet vid tiden för korstågen) vid .. (större fester) ordinarie seneschallen, som bar i handen en hvit staf och kring hufvudet en krans af rosor. Rydberg KultFörel. 6: 483 (1888). Gripenberg Gräns. 96 (1930; om förh. i Skottl. på 1400-talet). — jfr STOR-SENESCHALL.
Ssg (i skildring av ä. utländska förh.): SENESCHALL-DÖME. landområde styrt av seneschall. Estlander ProvençLitt. 54 (1868; om franska förh. i början av 1300-talet).
