(seneff 1694 (sannol. felaktigt för seneft l. senefft). senft (-fft) 1656— c. 1730. senifft 1691 (: Senifften, sg. best.))
Etymologi
[av t. sänfte, f., bärstol, bår (i ä. t. äv. bekvämlighet, stillhet, saktmod o. d.), av mht. senfte, stillhet o. d., av fht. samftī, lätthet o. d., avledn. av samfti, semfti, adj. (se SAKTA, adj.)]
(†) bärstol; av hästar buren bår (jfr RYSSBÅR). Walde Krigsb. 2: 42(i handl. fr. 1656). (K. XII) hade hela wägen ifrån Bender låtit bära sig uti en senfft. KFÅb. 1913, s. 292(c. 1730).
SAOB
