SENTENTIERA l. SENTENTIONERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Reuterdahl).
Ordformer
(-tiera 1570—1898. -tionera 1666)
Etymologi
[jfr lt. sententieren, eng. sententiate, ffr. o. fr. sentencier; av senlat. sententiare, till lat. sententia (se SENTENS); formen sententionera (jfr t. sententionieren) av mlat. sententionare, till en utvidgning av lat. sententia (jfr ffr. sentencion, dom)]
(†) motsv. SENTENS 1:avge ett utlåtande l. votum o. d.; besluta l. bestämma; avkunna dom; särsk. motsv. SENTENS 1 a,om myndighet(sperson); äv. tr., dels med obj. bestående av att-sats l. direkt anföring, dels med avs. på person l. mål o. d. (se b, c); äv. i mer l. mindre tautologisk förb. med avdöma l. avsäga l. döma. Forsius Fosz 156(1621). Ther .. (biskopen i Strasbourg o. luteranerna där) icke kunde förena sigh om Saken (dvs. religionsfrågan), så wille .. (kejsar Karl V) theruti Sententiera. Schroderus Os. III. 1: 342(1635). HH 29: 565 (1646: är .. afsagdt och sententieradt att). VDP 1651, s. 25(: Ähr .. Sententierat och afdömbdt, att). Sententiera, (dvs.) säija sin mening: rösta om: döma. Swedberg Schibb. 297(1716). Hagström Herdam. 2: 527(1898; med obj. bestående av direkt anföring). — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. om l. på l. över, betecknande ngt varöver utlåtande avges l. vari beslut fattas l. rörande vilket dom avkunnas l. (med bestämning inledd av om l. över) ngn över vilken dom avkunnas. Wij .. (vilja) ther på förarbeta, at öfwer then brotzlige och skyldige måtte vthan Vppehåldning och Förhalning blifwa dömpt och sententierat. Schmedeman Just. 147(1615). Gustaf II Adolf 238(c. 1620: om). Schück Wivallius 1: 190(i handl. fr. 1633: derpå). Reuterdahl Mem. 231(1859: öfver).
b) med avs. på person: döma l. fälla gm laga dom. Alle som i Råd och rette sittit hade, då han vdj Wastene Sententieret bleff. 2SthmTb. 4: 64(1570). Schroderus Albert. 2: 201(1638).
