SEPARATISM sep1aratis4m l. se1-, äv. 0104, r. l. m.; best. -en. Anm. I ä. tid användes äv. den latiniserade formen separatismus, stundom äv. med lat. böjning. Hagström Herdam. 3: 40(cit. fr. 1753: med Separatismo). Thomæus KyrkH 453(1817).
Etymologi
[jfr t. separatismus, eng. separatism, fr. séparatisme; till SEPARAT]
(i sht i fackspr.) (böjelse för l. tendens till) avsöndring l. söndring l. åtskildhet. Gynther ConvHlex.(1848). Tingens ogenomtränglighet röjer .. ett slags separatism hos värklighetsbeståndsdelarna, som är liktydig med att de falla utom hvarandra. Vannérus Metaf. 102(1914). Konflikten mellan separatism och integration (i fråga om högre läroanstalter på samma ort). DN(A) 1964, nr 121, s. 2.— särsk.
a) om (böjelse för l. strävan efter) avsöndring från l. utträde ur l. avståndstagande i trosfrågor från tidigare religiös gemenskap; äv. om rörelse (se d. o. 8) som är uttryck för sådan (böjelse för l. strävan efter) avsöndring osv.; sekterism. SvLitTidn. 1821, sp. 279. Separatism .. är en följd af det nyväckta religiösa lifvet, som stegrade enskildas anspråk på deras kyrkor och förmådde många missnöjda, att .. uti afsöndrade församlingar för den privata andakten söka uppbyggelse och försäkra likasinnade derom. ConvLex. 7: 1231(1837). (Den 1764—1797 ss. kyrkoherde i Gryt verksamme P. Hedberg) behöfde ej bekymra sig öfver någon separatism från kyrkan, såsom den åldrige företrädaren. Hagström Herdam. 3: 41(1899). Otvivelaktigt förhöll det sig så, att de som anslöto sig till separatismen (under senare hälften av 1800-talet) samtidigt också upphörde att gå till nattvarden. KyrkohÅ 1958, s. 267.
b) om en folkgrupps l. landsdels l. delstats strävan efter oberoende i förhållande till en större politisk gemenskap; partikularism (se d. o. 1). 2NF 19: 528(1913). Den habsburgska regeringen i Innsbruck förstod .. till sist, att den i (kroaten) Jellaĉiĉ kunde vinna en icke föraktlig bundsförvant mot den ungerska separatismen (på 1840-talet). Almquist VärldH 8: 28(1938). Striden för Upplands politiska supremati fick (vid mitten av 1200-talet) skenet emot sig, när den spårade över till separatism och kom i konflikt med riksenhetens målsmän. TurÅ 1951, s. 24.
