SEPTUAGESIMA säp1tɯage4sima l. sep1-, l. -ua-, ngn gg -je4-, äv. 100302, äv. 010— (septuage´sima Weste; säpptuajèsimma Dalin), r. l. f.; best. (tillf.) -an; pl. (tillf.) -or (Weste FörslSAOB(c. 1815)) ((†) -er Weste(1807), Dens. FörslSAOB(c. 1815)). Anm. Tidigast är ordet anträffat i den latinska gen.-formen septuagesimæ (äv. septuagesime) som förekommer dels i uttr. söndag(en) septuagesimæ, septuagesima, dels elliptiskt för detta uttr. Söndaghen Septuagesime. OPetri 3: 104(1530). 26 (jan.) Septuagesimæ. GOlai Cal. L 4 b(1588). Söndagh Septuagesimæ. Clenod. 1633, Ev. o. ep. s. E 2 a.
Etymologi
[jfr t. o. eng. septuagesima; av kyrkolat. septuagesima, septuagesima, tiden från o. med denna dag till påsk, eg.: den sjuttionde (näml. dagen), f. av septuagesimus, till septuaginta, sjuttio (se SEPTUAGINTA); benämningen har sannol. (liksom SEXAGESIMA) bildats efter mönster av quinquagesima, den sjunde söndagen (eg.: den femtionde dagen) före påsk, o. quadragesima, den sjätte söndagen före påsk (eg. om den fyrtionde dagen före långfredagen)]
benämning på den nionde söndagen före påsk; vanl. behandlat ss. egennamn; äv. i uttr. söndagen septuagesima. Ifrån Söndaghen Septuagesima, in til åtta Daghar effter Påska, .. skal intet Gästebudh hållas. Schroderus Os. 2: 22(1635). Septuagesima kallas den andra söndagen framför Fastlagssöndagen. Hof Förkl. 159(1765). Hellerström Liturg. 67(1932).
