SEPTUAGINTA säp1tɯagin3ta2 l. sep1-, l. -ua-, ngn gg -ji-, äv. 10040, äv. 010— (säpptuaji`nnta Dalin), r. l. f.; best. (tillf.) -an.
Etymologi
[jfr t. septuaginta; av lat. septuaginta, sjuttio, till septem, sju (se SEPTIMA); enligt sägnen utfördes översättningen av 70 (l. 72) lärde. — Jfr SEPTUAGESIMA]
teol. benämning på grekisk översättning av gamla testamentet utförd i Alexandria c. 250 f. Kr.; vanl. behandlat ss. egennamn. ConvLex. 3: 663 (1825). Septuagintas värde som textkritiskt hjälpmedel minskas .. genom de olösta frågor, som äro knutna till dess egen grekiska text. 3NF 3: 189 (1924).
