SERRATUR sær1atɯ4r, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. serrature; av lat. serratura, sågning, avledn. av serrare, såga (se SERRADELLA)]
bot. i fråga om växts blad: egenskapen att bladkanten är försedd med smärre utstående delar som alla äro vända åt samma håll, emedan deras ena sida alltid är kortare än den andra (o. som däri likna tänderna på vissa sågar), sågning; äv. konkret, om var o. en av de utstående delarna, sågtand. EconA 1808, nov. s. 37 (konkret). Foderbladen (på en Rubusform) uppvisa alla en m(er) el(ler) m(indre) tydligt avsatt udd samt serratur. BotN 1925, s. 376.
