SERVANT, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(servant 1825—1893. servante 1837—1904. servanter, pl. 1799)
Etymologi
[liksom t. servante av fr. servante, till servant, p. pr. av servir (se SERVERA, v.1)]
(†)
1) tjänarinna l. tjänsteflicka; särsk. om uppasserska på värdshus l. gästgiveri o. d. Pfeiffer(1837). Af den vackra Mathilda Petterson, gästgifvargårdens servante, lystes (gästen) upp till sitt rum. Almqvist TreFr. 1: 132(1842). Dalin(1871).
2) om bord l. hylla o. d.
a) om serveringsbord l. ställning med flera hyllor l. skivor över varandra, avsedda att ställa fat o. d. på. Hos Ramel var ingen som serverade vid bordet, utan biträdde man varandra med tillhjälp av så kallade servanter eller dumbar, varav 4 st. stod ikring det runda matbordet. Leijonhufvud 2Männ. 192(i handl. fr. 1799). Servante .. (dvs.) bordställning med flera skifvor i höjd. Gynther ConvHlex.(1848). Servanten var ett litet serveringsbord med svängda fötter och mellan dem två eller flere hyllor. MeddSlöjdF 1893, s. 59.Ekbohrn(1904).
