SESTIN sesti4n, äv. (numera föga br.) SEXTIN seksti4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er; äv. (numera föga br.) SESTINA sesti4na, äv. 032, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
[jfr t. sestine, eng. sestina, sestine, sextine, fr. sextine, sestine; av it. sestina resp. span. (l. port.) sextina, till det ord som föreligger i it. sesto, span. (o. port.) sexto, sjätte, av lat. sextus, till sex (se SEX, räkn.)]
litt.-hist. (urspr. provensalskt, därefter i sht av de italienska diktarna Dante o. Petrarca samt av spanska o. portugisiska skalder använt) versmått bestående dels av sex sexradiga strofer med inledningsstrofens sex rimord återkommande i var o. en av de återstående stroferna i en bestämd o. såväl i förhållande till den inledande strofen som i fråga om de övriga stroferna inbördes avvikande ordningsföljd, dels av en avslutande halvstrof vari de sex rimorden anbringas två i varje rad; äv. om dikt i nämnda versmått. Leyoncrona Vitt. 146(c. 1685; överskrift till dikt). Uteslutande ur formens synpunkt har sextinen blifvit benämnd; för öfrigt en uppfinning af den konstlade Arnaut Daniel. Vising TrubDiktn. 75(1904). SvLittLex.(1964).
