SEXUS säk4sus l. 32, r. l. m.; i best. anv. utan slutart.
(numera bl. tillf.) kön. Swedberg Schibb. 298 (1716). Dalin (1871). — särsk. språkv. om naturligt genus. Noreen VS 5: 303 (1908). För min del vill jag .. fatta genus såsom det språkliga uttrycket för föremålens indelning i rangklasser, men .. sexus såsom en själfständig, ehuru förmodligen en gång ur den förra lösbruten, kategori. Därs. 305. Den grammatiska kategori, som har till specifik uppgift att ange något såsom ägande (eller icke ägande) kön samt dettas art, är hvad jag kallar sexus (eller kön) i egentlig mening. Därs. 309.
