SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SHERIFF ʃerif4, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sherif (sch-) 17291885. sheriff (sch-) 1734 osv.)
Etymologi
[av eng. sheriff; av feng. scīrgerēfa, av scīr, distrikt (eng. shire), etymologiskt identiskt med fht. scīra, ämbete, o. gerēfa, hög ämbetsman som utövade lokal jurisdiktion (eng. reeve), sannol. (med en urspr. bet.: sammanräknare l. dyl.) av ge-, motsv. got. ga- (se GRANNE, GRE, adj.), o. en avledn. av rōf (t. ex. i secgrōf, skara av män), sammanhörande med fht. ruova, ruoba, antal, o. fvn. róf (t. ex. i stafróf, alfabet)]
1) i Storbritannien o. på Irland: ämbetsman, förr beklädd med högsta förvaltande o. dömande myndighet inom ett område (grevskap), numera med väsentligen representativa uppgifter (i Skottland dock ännu med vissa uppgifter inom rättskipning o. förvaltning). Biurman Brefst. 174 (1729). Til alla Grefskaper (i England) är befallning til Sheriferne afgången at prässa alt sjömanskap som kan finnas, til tjenst på Kongl. Flottan. PT 1791, nr 39, s. 3. 2NF 25: 1165 (1917; i Skottland). jfr UNDER-SHERIFF.
2) i Förenta staterna: folkvald ämbetsman som väsentligen har till uppgift att övervaka ordningen o. verkställa domstolarnas utslag i ett område. Hammarsköld Dixon 1: 84 (1868). Granlund Carlé OdågÄv. 170 (1914).
Ssgr: (2) SHERIFF-STJÄRNA. [jfr eng. sheriff's star] stjärna utgörande sheriffs ämbetstecken. Moberg SistBr. 16 (1959).
(2) -VAL, n. Jensen Carlé Amer. 95 (1920).
(1, 2) -ÄMBETE~020. Serenius U 1 a (1734).
Spoiler title
Spoiler content