SIBILANT sib1ilan4t l. si1b-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. sibilant; till lat. sibilare (se SIBILERA)]
språkv. (i sht i äldre språkvetenskaplig litteratur använd benämning på) språkljud som påminner om en vissling l. ett väsande; väsljud, frikativa; särsk. om s- l. sj-ljud. Dalin (1871). VetenskIDag 85 (1940).
