SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SIBILERA sib1ile4ra l. si1b-, i Sveal. äv. —32, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. sibilieren samt eng. sibilate; av lat. sibilare, väsa, vissla, sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr SIBILANT]
1) (†) om mun: väsa; äv. om vind: susa. Man .. kan (icke) fatta och få altid så lätt den rätta pronunciation af Tattarens mun, som är nog wätskig och sibilerar grufweligen då han skal tala. Ganander UndersTatt. 32 (1780). Den öma Zephyr, som nu sibilerar så ljuft mot hans rutor. Törneros (SVS) 1: 125 (1824).
2) (numera föga br.) språkv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om språkljud: uttalad ss. l. utgörande ett väsljud, frikativ. Leopold i 2SAH 1: 4 (1801). Det var först efter .. (det västromerska rikets) undergång, som c framför e (æ, œ), i (y) började uttalas med palatalt eller sibilerande ljud. Richert Ljudlag. 221 (1866). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content