SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJACKA, v. -ade.
Ordformer
(sch-)
Etymologi
[sv. dial. sjacka, gå snett o. ojämnt, halta, sjacka på, skynda på; möjl. bildat med geminering av k till en icke anträffad sidoform till STAKA liksom nor. dial. sjakka, gå haltande, vagga, till stjaka, vackla, sidoform till staka, staka (i väg), vackla; jfr äv. sv. dial. sjackla, flacka, fara hit o. dit, sjakta, springa utan bestämmelse]
(†) i den särsk. förb. sjacka av, ge sig av, loma av. Vi schackade af (efter en tentamen) — och blusade thé hos Blank & Cpnie. Topelius Dagb. 4: 270 (1840).
Spoiler title
Spoiler content