SJATTE ʃat3e2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. sjatte, sjatt, enfaldig l. tafatt man; jfr sv. dial. sjatta, liten, dum o. enfaldig kvinna, d. sjatte, enfaldig l. oordentlig l. smutsig kvinna; samhörigt med sv. dial. sjatta, springa omkring utan mål o. utan att åstadkomma ngt, d. sjatte, spilla, vara tafatt, sannol. sidoformer till sv. dial. slatta, utdela i skvättar (äv. opers.: slaska), resp. d. slatte, spilla, skvätta (se SLATT); jfr d. slatte, oordentlig l. smutsig kvinna, nor. dial. slatta, slarvig l. lättfärdig kvinna, o. sv. dial. (Finl.) slattra, slamsig l. slarvig kvinna; jfr ASundqvist i NysvSt. 1968, s. 41 ff.]
1) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) odugling l. ynkrygg l. sjajas o. d. Bondeson Markn. 24 (1881). (Man blir) bedröfvad öfver att denna i sig själf så förtjusande stad (dvs. Sthm) skall af klåpare, sjattar och käringar i byxor allt mer göras till ett brackigt Grönköping. SD(A) 1915, nr 12, s. 6. Utsikten att ungefär 200 meter från Centralstationen behöva servera fem schattar varsin dosis påkolja är inte omedelbart lockande för ett bättre fruntimmer. SvD(B) 1955, nr 5, s. 6.
SAOB
