SJÄLVSTÄNDING ʃäl3v~stän2diŋ, om person m.||ig., om djur m. l. f. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till SJÄLVSTÄNDIG; med avs. på bildningen jfr sådana ordpar som TOSIG: TOSING, ÄLSKLIG: ÄLSKLING]
(numera bl. mera tillf.) motsv. SJÄLVSTÄNDIG 4: självständig person l. självständigt djur. Sjelfständing uttrycker en sådan (häst), som utan våldsamma utbrott, dock vid alla tillfällen råder öfver och liksom trotsar ryttarns herrskande. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 56 (1836). (Traktorskötaren) var att se på en kraftnatur, en vacker karl, en självständing. Lo-Johansson Stat. 2: 290 (1937).
