publicerad: 1969
SJÄLVSVÅLDIG ʃäl3fs~vol2dig, äv. (i särskilt vårdat uttal) ʃäl3vs-, äv. (vard.) ʃäl3s-, förr äv. SJÄLVSVÅLLEN l. SJÄLVSVÅLLIG (läs siäls-wållig Columbus Ordesk. 76 (1678; uppl. 1963)), adj. -igare. adv. -IGA (†, Wollimhaus Ind. (1652)), -IGT (Hamb. (1700) osv.).
Ordformer
(siels- (-lz-) 1706—1710. självs- (si-, -elfs- m. m.) 1559 osv. -våldig 1640 osv. -wållen 1671. -vållig (-vol-, -uol-) 1559—1739)
Etymologi
[avledn. av SJÄLVSVÅLD; jfr äv. mlt. sulfwoldich; formen -vållen (jfr sv. dial. självsvålden) beror sannol. på anslutning till dialektala adj. på -len (t. ex. rolen, rolig) o. adj. o. p. pf. på -en. — Jfr SJÄLVSVÅLDELIGEN, SJÄLVSVÅLDING]
motsv. SJÄLVSVÅLD 2: som visar (prov på) l. kännetecknas av självsvåld; som visar l. innebär brist på (själv)disciplin l. ordning; ofta (särsk. i fråga om barn l. ungdom) övergående i bet.: okynnig l. olydig; äv. övergående i bet.: vårdslös, nonchalant; äv. oeg. l. bildl.; jfr SJÄLV-VÄLDIG. (Prästen Elis söner) wore sielffzuollighe och sinom fadher olÿdighe. LPetri Œc. 47 (1559). Så offta Disciplarne lemnas ensamme i Scholan, skall någon antekna dem, som sielfswåldige äre, och försumma det dem är föresatt at öfwerläsa. Skolordn. 1693, s. B 2 b. Krigshären .. war så sielfsvåldig, at den ene troppen efter den andre sig skingrade af sig sielf. Dalin Hist. III. 1: 612 (1761). En duk kring Hännes hals, mjällhvit, som sjelfva snön, / Sjelfsvåldigt fläktar opp, smårandig gul och grön. Bellman (BellmS) 1: 247 (c. 1775, 1790). (K. XII) höll strängt på, att officerare och manskap ej tilläte sig själfsvåldiga utpressningar. Hjärne K12 147 (1902). Borta i den stora länstolen satt redan Britt Landers uppkrupen i en självsvåldig ställning. Boye Ast. 78 (1931). Jag är en förmögen fars dotter och antagligen bortklemad och självsvåldig och så där. Stiernstedt Bank. 249 (1947). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) motsv. SJÄLVSVÅLD 2 b, med tanke på yppighet l. överflöd l. överdåd i levnadsvanor l. lättsinne l. lössläppthet l. osedlighet i uppträdande l. ord l. tankar o. d. (Lat.) Dissolutus .. (sv.) Försummeligh, sielffzwåldigh, som i all sielffzwåldh och öffuerflödh leffuer. Linc. Bb 1 b (1640). (Vid bröllop i Egypten uppföra danserskor) stumma Scener, hwarutinnan de föreställa Hymens strid, den nygiftas motstånd och kärlekens listighet. Ingen ting kan jämnföras med deras wällustiga rörelser och sjelfswåldiga ställningar. GT 1787, nr 57, s. 3. (Sv.) Wara sjelfswåldig med könet .. (fr.) Prendre de certaines privautés avec les femmes. Nordforss (1805). Rydberg Frib. 257 (1877; om tankar; uppl. 1857, 1866: frivola). Att släppa gäcken lös och vara en smula själfsvåldig inom belefvenhetens gräns, när det lyster en. Nyblom i 3SAH 16: 253 (1901).
b) (†) i utvidgad anv., ss. adv., övergående i bet.: av egen fri vilja, självmant, frivilligt; jfr 1. Hwar och en wet wäl, at .. (en uppenbart ond gärning som han lär sig av en annan är ond), och warder icke förförd dertil, utan följer själfswåldigt et ondt, som är så uppenbart. Borg Luther 1: 85 (1753; t. orig.: muthwilliglich). Att iag i detta fall, icke sielfswåldigt utan twungen, måst beswära mine Herrar Contractister. VDAkt. 1782, nr 288.
Avledn.: SJÄLVSVÅLDIGHET, r. l. f. om egenskapen att vara självsvåldig; äv. konkretare: utslag av självsvåld, självsvåldig(t) handling l. infall l. nyck l. påfund o. d. Lind (1738; under muthwilligkeit). (Den knappt treårige gossen) talar och begriper allt, har redan infall och själfsvåldigheter. MoB 2: 125 (1796). AGSilverstolpe Bokst. 47 (1811; i pl., om självsvåldiga avvikelser från det normala språkbruket). KyrkohÅ 1960, s. 151.
Spoiler title
Spoiler content