SJÖMAN ʃø3~man2, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -mannen; pl. -män ~män2.
Etymologi
[ombildning (gm anslutning till SJÖMAN, sbst.1) av holl. schieman, schimman, båtsman med uppgift att svara för tacklingen på fockmasten m. m., av mnl. schipman, sjöman, av schip, skepp (se SKEPP), o. man, man (etymologiskt identiskt med MAN, sbst.2); jfr äv. d. skib(s)mand, skimand, sjöman, befälsperson som har tillsyn över last l. tåg o. d. på fartyg, mantåg, sejsing mellan ankarstock o. vant, o. (det från holl. lånade) t. schiemann (i bet. 1). — Jfr SJÖMANA]
1) benämning på person som förr beklädde en lägre befälspost på ett fartyg o. som i sht hade hand om rigg o. segel; numera bl. ss. förled i ssgn SJÖMANS-GARN; jfr BÅTSMAN 3, SKEPPS-MAN. (Sv.) Sjöman eller skeppsman, (som bestyr om tacklingen) .. (t.) der Schiemann. Jungberg (1873).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ombord på fartyg: tåg uppsatt (särsk. mellan stormast o. fockmast) för att hindra i tacklingen ingående tåg att fastna i utskjutande föremål o. dyl. l. använt ss. mantåg (utgörande stöd för i riggen uppäntrat manskap vid råmanning o. d.). Ekelöf Skeppsm. 113 (1881). Sjöman .. (dvs.) Afledaretåg, som för åtskilliga ändamål sträckes om bord, t. ex. emellan stor- och fock-vanten, för att vid storråns ombrassning leda store hals och skot klara för skeppssidan, samt äfvenväl för uppäntradt manskap att hålla sig i vid relingsmanning. Dens. Ordl. (1898). 2SvUppslB (1953).
Ssgr (till 1): SJÖMANS-GARN. [jfr holl. schiemansgaren, t. schiemannsgarn] repsl. o. sjöt. (i sht till klädande av tågvirke använt) tjärat hampgarn slaget av två till fem kabelgarn; i fråga om ä. förh. särsk. om sådant garn som slogs ombord av hjärtgarnen ur förslitna hamptrossar o. d.; jfr lårding, skeppsmans-garn. Kläda et tog med sjömans-garn at det ej filar i klyset. Serenius Hhhh 2 b (1734, 1757). SohlmanSjölex. (1955). —
