SKABILLIKE, n., l. SKABELUK, m.||ig.
Ordformer
(skakelub c. 1657 (sannol. felaktigt för skabeluk). skabillike 1887)
Etymologi
[liksom sv. dial. (Gotl.) skabilka, skabilke, spektakel, ngt fult l. vanskapligt, skibinkel, slamsig kvinna, d. skabilken, ansiktsmask, byst l. figur l. staty l. bild o. d., ful människa, av lt. schabülk, ansiktsmask, ful person, möjl. till t. dial. schabelle, pall, ful l. storvuxen o. långbent kvinna, av fr. escabelle, pall, av lat. scabellum, pall, biform till scamillus, pall (se SKAMMEL); jfr NysvSt. 1927, s. 104, o. GHolm (1959) hos Horn Beskr. 119 f.)]
(†) ful l. ovårdad l. illa klädd l. luggsliten person, slusk l. ”spöke” l. dyl. The elaka klutarna, iag hade .. (när jag kom till min styvmor) har iag nu slitit vth. Och inte nändes hon gefwa mig anat igen, vtan iag såg vt som den fatiga skakelub. Horn Beskr. 42 (c. 1657; sannol. felaktigt för skabeluk). Att en skulle bli gift med ett skabillike, som inte ens kunde bo ibland folk, det kunde en väl ändå inte gissa sig till! (säger ryktarens hustru till sin man, som ligger i ladugården om nätterna). Benedictsson Folkl. 88 (1887).
