SKADDA skad3a2, sbst.2, l. SKODDA skod3a2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(skadda 1894 osv. skodda (-å-) 1702 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skadda, skodda; jfr nor. dial. skadda, skodda, fär. skadda, skødda; samhörigt med got. skadus, fsax. skado (mlt. schade), mnl. schade, schaduwe (holl. schade, schaduw), fht. scato (t. schatten), feng. scead, n., sceadu, f. (eng. shade, shadow), alla med bet.: skugga, o. med gr. σκότος, mörker. — Jfr SCHATTERA,SHEDTAK]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dimma, dis, töcken. När .. (Blocksberg) släpper skodda och dimba ifrån sig .. då följer regn och owäder. Hiärne 2Anl. 69(1702). Det hade varit stark skadda och Isaksson hade beklagat sig öfver, att han blifvit våt. SDS 1894, nr 568, s. 2.Björseth Gbgsspr. 41(1958).
SAOB
