SKALIG ska3lig2, äv. 40, adj.2 -are.
Etymologi
[sv. dial. skali(g); sannol. etymologiskt identiskt med SKADLIG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ostyrig, okynnig, självsvåldig, benägen att hitta på hyss o. d.; i sht om barn. Gubben (i diligensen) var skalig, så det mesta han drog var lögn, efter hvad Nils lät förstå. TurÅ 1908, s. 206. En förnimmelse af syndfullhet .. kom öfver mig från alla håll .. mor Jönsson i gården förkunnade med hög röst att jag var ”skalig”. PRosenius i LundagKron. 1: 297 (1918).
