SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1970  
SKAMMA skam3a2, v. -ade; o. (i bet. 2) SKAMMAS skam3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. (i bet. 1) -ANDE.
Ordformer
(-a 1907 osv. -as 1941 osv.)
Etymologi
[fsv. skamma sik, skammas (i bet. 2), sv. dial. skamma sej, skammas (i bet. 2); jfr fd. skamme segh, skammæs (i bet. 2), d. skamme (i bet. 1), skamme sig, skammes (i bet. 2), fvn. skamma (i bet. 1), skammast (i bet. 2), nor. skamme (i bet. 1), skamme sig (i bet. 2); jfr äv. got. skaman sik (i bet. 2), fsax. skamōn, skämmas, mlt. sik schamen (i bet. 2), mnl. hem schamen (i bet. 2), holl. zich schamen (i bet. 2), fht. sik scamēn l. scamōn (i bet. 2), mht. o. ä. t. sich schamen (i bet. 2), feng. scamian, sceamian, skämmas, eng. shame, vanära, skämmas; samhörigt med SKAM, sbst. — Jfr SKAMMOR]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) vanära l. ”skämma ut” l. smäda l. håna (ngn l. ngt); äv. refl.; äv. abs.; jfr SKAM, sbst. 1. Skammen (som bödeln utsattes för) var hans husbondes, där han var tvångshållen i tjänst. Människorna skammade sig själva och sin egen rättvisa, när de skydde honom. Moberg Rid 271 (1941). Carlsson Oxnäset 27 (1947; abs.).
2) refl. (jfr 1) o. ss. dep.: skämmas, blygas; jfr SKAM, sbst. 2. Alving Bellm. 75 (1907; refl.). Skamma er, pågar! understödde Karna. Har han gjort er nåt ont kanske? Nilsson HistFärs 130 (1940). SvD(B) 1956, nr 173, s. 6 (dep.). särsk. i p. pr. (i formen skammandes) i mer l. mindre adjektivisk anv.: skamsen, skamflat, snopen. Anders tog afsked och gick ifrån henne helt skammandes. Almqvist Lad. 17 (1840). Lundell (1893). jfr O-SKAMMANDES.
Spoiler title
Spoiler content