SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1970  
SKAND, f.
Etymologi
[fsv. skand; jfr fd. o. ä. d. skand; av mlt. schande, etymologiskt identiskt med fht. scanta (mht., t. schande), feng. scand, sceand, got. skanda; avledn. av SKAM, sbst. — Jfr SKAMDABREV, SKANDERA, v.1, SKÄNDA, SKÄNDLIG]
(†)
1) skam (se SKAM, sbst. 1); utom ss. förled i ssgr anträffat bl. i a o. b; särsk.
a) i uttr. att skand är om säga, att det är en skam åt det (se SKAM, sbst. 1 b o slutet). Hans hustrv (har) så skendtlige bruket szin fånyttige mund ath stor skandh är om seija. G1R 11: 347 (1537).
b) i uttr. driva synd och skand, bedriva otukt; jfr SKAM, sbst. 1 c β β'. Forsius Fosz 341 (1621).
2) skam (se SKAM, sbst. 2), blygsel. (Lasse Olson till Gustav Vasa:) Wälborne Herre eder hand / Recker iagh nu förvthan skand. Prytz G1 C 3 a (1621).
Ssgr (till 1, †): SKAND-HORA. [jfr t. schandhure] skamlös l. skändlig hora. VDBötB 1636, s. 184.
-SKRIFT. [jfr mlt. schantschrift, t. schandschrift] = skam-skrift. Cavallin Herdam. 1: 271 (1683).
-STEN. [jfr mlt. schantstēn, t. schandstein] = skam-sten. Rig 1934, s. 222 (1626; i pl.).
Spoiler title
Spoiler content