publicerad: 1970
SKANKHALT l. SKÅNKHALT, adj.
Ordformer
(skank- 1711. skånk- (-nck-) 1712—c. 1755)
Etymologi
[jfr ä. dan. o. dan. dial. skankhalt, halt (i sht om häst); av SKANK, sbst., l. SKANK, adj., o. HALT, adj.]
(†) halt på grund av skada i höftpartiet; särsk. om häst; jfr SKANK, adj., SKINKHALT. Hästen skankhalt Casseras. GenMRulla 6/10 1711. Schultze Ordb. 4212 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content