SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1970  
SKANK l. SKÅNK, adj.
Ordformer
(skank c. 1755. skånk c. 1755)
Etymologi
[jfr sv. dial. skank, sned, ojämn, ä. dan. o. dan. dial. skank, halt (i sht om häst); i avljudsförh. till sv. dial. skink, halt på bakbenet, o. fsax. skinka (se SKINKA, sbst.). — Jfr SKACK, adj., SKANK, sbst., SKANKHALT, SKANKMÄRR]
(†) halt på grund av skada i höftpartiet (l. i hasleden hos djur); jfr SKANKHALT. Schultze Ordb. 4212, 4214 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content