SKAPSTOR ska3p~stω2r, adj.
Etymologi
[av fvn. skapstórr, av skap, beskaffenhet, gestalt, sinnelag (se -SKAP), o. stórr, stor (se STOR)]
(i vitter stil, numera föga br.) som i fråga om skaplynne (se d. o. 2) höjer sig över genomsnittet, viljestark o. stolt l. dyl. Öfver faror segrat / Skapstort sinnes sejd. Wirsén Vint. 13 (1890).
