SKAR ska4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. skardh, sv. dial. (Bohusl.) skar; jfr nor. skar(d); etymologiskt identiskt med SKAL, sbst.2; i sv. är ordet i bet. ”öppning l. klyfta l. dalgång i bergsrygg” sannol. väsentligen att fatta ss. lån från nor.]
skåra; särsk. (o. utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl.): öppning l. klyfta l. dalgång i bergsrygg (som i profil framträder ss. en skåra l. ett insnitt i bergets kontur). Skar .. utgöres af genom berget löpande mindre dalstråk eller klyftor. TurÅ 1889, s. 58. Älvens blanka regnbågsöring drar i långa tåg mot skaret. Lundh HjärtMark. 60 (1927).
Ssgr: SKAR-HACK. (mera tillf.) om skar i bergsrygg. Lindström Kastv. 36 (1931; i skildring av norska förh.). —
-MYNT, p. adj. [jfr sv. dial. (Dal.) skarmunnad, skalmunnad, harmynt] (†) eg.: harmynt; anträffat bl. i utvidgad anv.: som talar otydligt l. sluddrigt. (Sv.) Skarmynt. .. (lat.) Balbus. Schroderus Dict. 177 (c. 1635; läsningen osäker).
