SKEENDE ʃe3ende2, n.; best. -et; pl. -n.
om förhållandet att ngt sker; i sht konkretare, med tanke på l. om (fortlöpande förändring ss. följd av) ngt l. det som sker (inom visst område l. i världen l. tillvaron o. d.); utveckling; händelse(förlopp). Det historiska skeendet. Varandets sinnliga villkor är rummet; skeendets, tiden. Leopold 4: 321 (c. 1820). Eva ser .. (regnbågen) djupna och bli fastare spänd med den darrning av lycka, som så ofta griper henne då hon upplever ett skeende i naturen. Oterdahl En 118 (1927). Dagsverket blev för ynglingen stort och fullt av skeende. Moberg Sedebetyg 399 (1935). I dikterna yppade .. (V. Ekelund) sina känslor av främlingskap, sin oförmåga att acceptera det grymt likgiltiga i skeendet, att anpassa sig efter den hårda livstakten. Werin Ekelund 1: 186 (1960). — jfr NATUR-SKEENDE.
SAOB
