SKEPA ʃe3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skepa sej, bära sig konstigt åt, klä sig underligt, göra sig till, skepa till, skapa till; etymologiskt identiskt med skepa, v.3, sidoform till SKIPA, forma. — Jfr SKEPLING]
1) (vard.) refl.: bära sig konstigt åt l. göra sig till l. sjåpa sig; äv.: förställa sig; jfr 2. (Sonen) döljer sin lidelse .., under det han tager lastens all fyndighet till hjelps för att narra fadrens mördare, skepar sig som en fåne .. och rufvar oupphörligt öfver .. hämnden. Frey 1848, s. 72. (Skogsrån) var ungtallsmidig och enstamvig, / och hon skepade, snodde och vrängde sig / som en orm på en lie trädd. Fröding Guit. 27 (1891). Man får veta, att både Kaukaranta, Myllymäki och Karlinvaara kunna svenska .., fastän de skepat sig (dvs. låtsats endast tala finska). VL 1894, nr 5, s. 3. Skepa dej inte, sjåplisa! Östergren (1939). Orrhönan skepar sig och flaxar och dansar med ena vingen utspärrad och liknar en serpentindansös i sin strävan att leda bort uppmärksamheten från ungarna. Martinson BakSvenskv. 149 (1944).
2) (mera tillf., vard.) intr., = 1; äv.: förflytta sig på ett konstigt l. tillgjort sätt (äv. i p. pr. i uttr. komma skepande, komma på ett konstigt l. tillgjort sätt). Den nätta kammarpigan kom skepande med konjak på en bricka. Johansson RödaHuv. 2—3: 102 (1917). Ingen skogsjungfru (skall mer) skepa genom hultet. Därs. 180. IllSvOrdb. (1955).
3) (föga br.) tr.: omforma (ngt); anträffat bl. abs. Sjukdomen gjorde honom .. oförmögen att .. gå in under det (för samhällets medlemmar) gemensamma arbetet och att verka med dem i att skapa och skepa. Gyllensten Senat. 16 (1958).
SAOB
