SKINGRA ʃiŋ3ra2, v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. skingra; jfr dan. o. nor. skingre; i avljudsförh. till SKÅNGRA]
(numera föga br.) ljuda gällt o. starkt (o. klingande); skalla; äv.: slå (i ngt) med ett sådant ljud. Yxen slapp löss (ur handen) och skingrade i gathan. VRP 1646, s. 167. Ett skingrande skratt. LoW Inl. 38 (1911; klandrat ss. danism).
