[sv. dial. skångra, skungra, skangra; jfr d. skungre, skongre, d. dial. skangre, nor. dial. skangra; sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr SKINGRA, v.2,SKÅNGA)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skaka l. darra o. därvid ge ifrån sig l. alstra ett rungande l. dånande ljud (särsk. om jord l. väg l. bro) l. ett skallrande l. skrällande ljud; äv. med tanke företrädesvis på ljudet l. på skakandet l. darrandet. Jorden skångrar och rädz om tu (dvs. Gud) wilt wredliga truga (dvs. hota). Spegel GW 19(1685). Höga bergen bäfwa och skungra (vid åska). Hiärne 2Anl. 223(1706). 1 Maji hördes .. en stark jordbäfning, så at husen darrade och alla fenster och käril skangrade der wid. KulturbVg. 3: 207(1749). Gatan skångrade under bördan av åkdon. Fogelqvist ResRot 110(1926). Han .. (blev tvärarg), slet upp dörren och pangade igen den så huset skångrade. Femina 1968, nr 1, s. 14.— särsk. = SKALLRA, v. 1 b, d. Tänderna skångra. Spegel 415(1712). Schultze Ordb. 4212(c. 1755).
