SKIRPA ʃir3pa2 l. SKÖRPA ʃœr3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(skirp- 1936 osv. skiörp- 1594 osv.)
Etymologi
[fsv. skirpa, skyrpa, sv. dial. skirpa, skyrpa, skörpa; jfr fvn. o. nor. dial. skyrpa, nyisl. skirpa, skyrpa, spotta; jfr äv. t. schirpen, i fråga om sparvs läte; av ljudhärmande urspr.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om djur: ge ifrån sig ett frustande l. fnysande l. knarrande läte. Kornknarren skirpade i gräset längs vägen. Salminen Katr. 5(1936).
2) om person: (visa sitt förakt gm att) fnysa (åt ngt). Hwar the medh sådhana grundh, som tu aff Gudz Ord framdragher, icke wile låte sigh benöya, vthan rynkia näsan, bijta läppen, och skiörpa ther åth, giörandes gläntz och spott aff then heligha Biblia .. Så (osv.). JErici Förspr. E 2 a(1594).
SAOB
