SKIVA ʃi3va2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skiiv (med cirkumflekterad accent); möjl. till det verb som föreligger i sv. dial. (Finl.) skäva sig, brösta sig, yvas, sannol. samma ord som sv. dial. (Finl.) skäva sig, skynda sig, hasta (se SKOJA)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om enda dottern o. barnet till en storbonde. Hon, en storbondes flicka, en rik ”skiva” som ensam skulle ärva gården och han, en fattigbondes fördrivne pojke, skulle det passa? Carlsson GlestGård. 45 (1943).
