SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1971  
SKJULA ʃɯ3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (UrkFinlÖ I. 1: 7 (c. 1600) osv.) ((†) -ar BtÅboH I. 1: 38 (1556); -er Hallenberg Mynt 240 (i handl. fr. 1541)).
Ordformer
(förr äv. skiu-)
Etymologi
[sv. dial. skjula; till stammen i SKJUL (möjl. med en urspr. bet. ”det skyddande”); pl. -ar motsvarar möjl. sv. dial. (Finl.) skjul, m. (pl. -ar)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) träkärl med handtag; särsk. om mjölkstäva. Hallenberg Mynt 240 (i handl. fr. 1541). När andra supen kom så rann han ned som mjölk, / Sen geck det som man öst med skjulor i en hölk (dvs. brunn). Livin Kyrk. 116 (1781). Hellre (än mössa) skulle man (i Sthm) kunna bära en skjula eller liten bytta till hufvudbetäckning. Stenhammar Riksd. 1: 7 (1834). (När blandningen för brännvinsbränningen var tempererad), lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i skjulan och jäste. Bengts Vargt. 29 (1915).
Spoiler title
Spoiler content