SKJURA ʃɯ3ra2 l. SKIRA ʃi3ra2 l. SKÄRA ʃä3ra2 l. ʃæ3—, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or; l. SKJUR ʃɯ4r l. SKJOR ʃω4r, f. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SKURA, sbst.1, l. SKYRA, sbst.1, f. l. r.
[fsv. skior, sv. dial. skjur(a), skjor(a), skera, skära, skir, skor; jfr fvn. o. nyisl. skjór, nor. dial. skjor, skjur, skjyr, skjær; av omtvistat urspr.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) kråkfågeln Pica pica Lin., skata; förr äv. i uttr. Æsopi skjor, om den fågel (enl. den urspr. versionen en kaja) som i en bekant fabel tillskriven den grekiske fabeldiktaren Aisopos prålade med lånta fjädrar (jfr FJÄDER I 1 h β). VarRerV 53 a(1579). Iagh ynker edher, att i såsom Skiwran hoppa aff thett ena till thett andra. Ernhoffer Ench. 48 a(1591). En Prål-Hans legger all sinn flijt på skiöna Kläder, / Haer lijk Æsopi Skior ey någon egen fiäder. Lucidor (SVS) 366(1674). (Om våren) bygger en skjura i månader tre; / På måsarna låter sig vipan ock se. PoetK 1816, 1: 114. Skata eller Skira. Allmän, vid alla byar .. ända upp bland fjällen. FoFl. 1920, s. 100 (från södra Lappl.).
2) i utvidgad anv., om vadarfågeln Hæmatopus ostralegus Lin., strandskata; ss. senare led i ssgrna SKÄR-SKIRAo. STRAND-SKJURA.
3) bildl., ss. nedsättande personbeteckning. Rhezelius MonUpl. 100(1635; i pl., om sockenbor i Karlskyrka i Uppl.). Österbyborna kallas för ”sjuror” (= skator), och Morkarlaborna för ”korpar”. ST(A) 1916, nr 210, s. 7.
Anm. I nedan anförda språkprov är siur, Swantzer sannol. felaktigt för siber-Swantzer l. dyl. (dvs. sidensvansar). (Med ett visst slags giller) kunna alla Wildfoglar fångas som ihoopa flyga .. så Bofinckar til 1000 tahls, så siur, Swantzer, och Winteren Snöfoglar och Snörijpor. Risingh LandB 79(1671).
