SKOJTA skoj3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skojta; avledn. av SKOJA; med avs. på bildningssättet jfr HOJTA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flacka l. löpa l. luffa (hit o. dit) o. d.; jfr SKOJA 1. Dalin (1854). Östergren (1939).
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKOJTA EFTER10 32, äv. 40. löpa l. luffa efter (ngn). Jagh är .. ännu här uti Gåldingen men lärer i mårron eller öfvermårron, vill gudh, skåita efter hopen. Carl XII Bref 53 (1702). —
SKOJTA OMKRING10 04, äv. IKRING04. jfr skoja omkring. Skojta ikring på vägarna på ett gammalt vagnsskrälle. Östergren (1939).
SAOB
