(scholastik 1678—1734. scholastiqve, pl. c. 1700. skolastik 1631)
Etymologi
[jfr eng. scholastic, fr. scolastique; av lat. scholasticus (se SKOLASTISK)]
(†) lärd l. vetenskaplig o. d. (jfr SKOLASTISK 1); äv.: skolastisk (se d. o. 2); särsk.: som utmärkes av onyttiga lärda spetsfundigheter l. hårklyverier. (Att uppsätta en skrift med försvar för Sveriges deltagande i kriget) fruchtar jag skole vele falla mig denne gång svårt, vedh desse andre mine åliggendhe, såsom den där nu någre åhr bortåth mine skolastike phantasier till en godh deel hafver bortglömbt. AOxenstierna 6: 57(1631); jfr FANTASI 3 b.(Studier äro) enom soldat nyttige och nödige: både i krijg; som sedan kriget hafwer en ända. Hwilket doch intet förstås skal, om några Scholastiqve läror: fåfänga och onödiga frågor: bestående i ett blott förnuftzens beskådande. Isogæus Segersk. 738(c. 1700). Serenius Tt 1 a(1734; om teologi).
Ssg (†): SKOLASTIK-TID. tid då den skolastiska riktningen var rådande. Columbus Ordesk. 3(1678; uppl. 1963).
