SKOLASTICISM skωlas1tisis4m, äv. skol-, l. 1004, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(schol- 1871—1872. skol- 1825 osv.)
Etymologi
[jfr t. scholastizismus, eng. scholasticism; till SKOLASTISK]
skolastik (se SKOLASTIK, sbst.1 1); äv. i utvidgad anv., dels övergående i bet.: böjelse för logiska spetsfundigheter o. hårklyverier (jfr SKOLASTIK, sbst.1 2), dels om senare religionsfilosofisk åskådning l. filosofisk lära som (liksom den medeltida skolastiken) söker sammanjämka tro o. vetande. Någre göra Augustinus till upphofsman för Skolasticismen, andre finna dess ursprung i de Monophysitiska stridigheterna under 5:te och 6:te seklerna. ConvLex. 3: 714(1825). Från denna (för medeltidens syn på staten utmärkande) skolasticism gör äfven Dante intet undantag med sin för Kejsar Henrik VII skrifna afhandling De Monarchia, deruti frågan om ett universalrike utlägges med uppbåd af syllogistiskt hårklyfveri och poetisk vältalighet. Bolin Statsl. 1: 15(1868). Rydberg Brev 2: 198(1876; om dansk religionsfilosofisk lära på 1800-talet).
