SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1972  
SKOLK skol4k, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr nor. skulk; avledn. av SKOLKA]
skolkande o. d.
1) motsv. SKOLKA 1. Jag ser så mycken lätja och skolk här vid akademien (i Uppsala); jag vill ej öka de dåliga exemplen. Svedelius Lif 583 (i handl. fr. 1870). Åtalade för skolk från luftskyddsövning. GHT 1944, nr 220, s. 8 (rubrik). jfr: (Kungen) äger späda pock med lock ok straff med lön, / At Skalk ok Skolk så väl som folk en Spijra rön'. SColumbus Vitt. 100 (c. 1678; bet. oviss). — jfr SKATTE-, VAL-SKOLK. — särsk. (numera bl. tillf.) motsv. SKOLKA 1 c, om det förhållandet att en deltagare i ett dryckeslag (i smyg) håller igen på l. ”smiter” från drickandet. Slå i (av bålen)! / Ty vi / Ej tåla något skolk. Nylander Pennritn. 34 (1843).
2) motsv. SKOLKA 2. Skolk från skolan, gymnastiken. SvTyHlex. (1851). Sundblad Tusch 1: 9 (1887). Skolket i Stockholmsskolorna är ett stort problem. DN(A) 1964, nr 144, s. 16. — jfr SKOL-SKOLK. — särsk. (†) motsv. SKOLKA 2 b, i uttr. skolk kring gatorna, om det förhållandet att skolelever i stället för att gå i skolan driva omkring på gatorna. Frey 1844, s. 195.
Ssg, se skolka ssgr.
Spoiler title