publicerad: 1972
SKOVA skω3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
1) (†) avskavt l. avskrapat spån l. tunt sjok l. stycke av ngt; anträffat bl. i pl. (äv. om linneskav); jfr SKAV, sbst.2 3, 4, 5 a. Öfver såret lägger man (i Egypten) skofvor af linne, indoppade af (mecka-)Balsamen. Eneman Resa 1: 210 (1712). Emedan .. rå kåda ännu är blandad med bark och skofvor af träden, samt hvad smolk utur skogen eljest fallit deruti; så (osv.). VetAH 1754, s. 101. I Högsäter socken .. äro grafvarna ganska talrika. Mångfaldiga fynd äro här anträffade. De af ädlare metaller afskafvas gemenligen, och skofvorna förvaras för att begagnas såsom bot, då kreatur insjuknat. Dybeck Runa 1845, s. 13.
2) av fasttorkat l. fastbränt ämne bildad avsättning l. beläggning på ytan av ngt (i sht matkärls insida l. människas l. djurs hud), vilken vid avskrapning l. lossnande bildar tunna (ofta om spånor påminnande) sjok l. flak l. stycken; i sht i fråga om rester av deg l. gröt o. d. på insidan av kärl l. smuts l. avsöndring o. d. på hud; äv. dels allmännare: skivformigt (större) stycke, sjok l. flak l. dyl., dels bildl.; i sht förr äv.: mindre, fastare anhopning l. massa i flytande ämne; företrädesvis i pl. Lind 2: 171 (1738; om skova i gryta). Man griper (vid ”finknådningen”) under degen, uplyfter den, wänder och kastar den stycketals til ömse sidor i flere omgångar; emellan hwar gång skrapas händerne, trågets sidor och botten; skofworne inknådas, til desz hela massan blifwit fri från klimpar och hårdheter. Fischerström 3: 389 (1787). Desse skofvor af en armé, desse qvarlämningar efter ett blodigt fälttog och en brottslig capitulation. FWrede (1809) hos Quennerstedt Torneå 2: 135. Hygiea 1841, s. 8 (i pl., om fastare massor i flytande ämne). (Modern) har många gånger visat sina flickor huru en lemnad s. k. skofva i ett jernkärl orsakar rost. Frese Hemsyssl. 23 (1869). Mjäll och skovor i huvudet söker man avlägsna genom inoljning med god matolja, som avtvättas med tvål och vatten efter 12—24 timmar. Jundell Barn. 2: 68 (1927). (Han) petade tanklöst upp stora skovor knallgrön mossa med sin käpp. Aronson Medalj. 94 (1935). På de bara knäna sitter det tjocka skovor av jord. Browallius Elida 9 (1938). — jfr AVSKOVOR, DEG-SKOVA. — särsk. (numera bl. tillf.) i sg. l. pl., om hård beläggning på insidan av piphuvud på inrökt tobakspipa. Nordforss (1805; i pl.). Kersti. Får man sopa det hvita då? Mats. Nehe! De ska vara i en kvarn som skofvan i pipnubben! Må inte röras! Strindberg Kronbr. 45 (1902).
Avledn. (till 2): SKOVA, v. (tillf.) förse (ngt) med skovor (av ngt); särsk. bildl. När tjälen slagit sig i ledbrosket, hjärtkamrarna skovats av is, då (osv.). Rosendahl Lojäg. 97 (1956). —
SKOVIG, adj. försedd med l. full av skovor. Skoviga av torkad gyttja och med damm i sina blinkande ögon tåga .. (elefanterna) förbi. Martinson Kap 117 (1933).
Spoiler title
Spoiler content