SKRAVLIG skra3vlig2 l. skrav3lig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. skravlig, skravlog, skravlot, knarrande, skrävlande, krasslig, skranglig; till SKRAVEL (o. SKRAVLA, v.)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skraltig; särsk. om hus: dålig, usel, skranglig, fallfärdig. ”Se, där borta syns en stuga — sicket skravligt svälthärbärge! / Vem rår om det usla rucklet, vilken kältring bor i kyffet?” Collinder Kalev. 91 (1948).
