SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRAVEL skra4vel l. skrav4el, n. (Lind (1749) osv.), äv. (i bet. 3 c) r. l. m. (SvBotT 1933, s. 41 (: stenskravel) osv.); best. -vlet resp. -veln; pl. = (Sahlstedt (1773) osv.) resp. -vlar (TurÅ 1931, s. 21 (: stenskravlar) osv.).
Ordformer
(skrafl c. 1755. skravel (-affuel, -afvel m. m.) 1591 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skravel; jfr d. skravl, skräp, pack, stackare, kräk, nor. skravl, skrävel, skrävlare; till SKRAVLA, v.; jfr äv. lt. schraffel, stackare. — Jfr SKRAVLIG]
1) knastrande l. knirkande l. prasslande l. raspande (torrt) ljud (som åstadkommes då man stryker huden på djur med ”skravelsjuka”), skravlande (se SKRAVLA, v. 1); utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i ssgrna SKRAVEL-KO, -SJUK, -SJUKA, -TORR. HdlCollMed. 13/2 1749.
2) (†) onyttigt l. tomt prat, sladder, pladder; skrävel; jfr SKRAVLA, v. 2. Lind (1738). Skrafvel .. Säjs .. för Skräflande; men är .. mindre brukligt. Weste FörslSAOB (c. 1815).
3) (i sht i vissa trakter) om ngt mer l. mindre odugligt l. värdelöst l. söndrigt, skräp l. bråte l. avfall l. avskrap; förr särsk. om exkrementer (från människor l. djur) använda l. avsedda att användas ss. gödselmedel. Schroderus Comenius H 9 a (1643). Skrafwel .. (dvs.) allahanda gammal skräpel, såsom gamla kläder, bohagssaker &c. Spegel 428 (1712). Mennisko-träcken är i sig sielf af en mycket hetsig natur, och i följe theraf bortbränner Jorden, om han ej med annor Gårdsens skrafwel utblandas. Orrelius Diurr. 72: 5 (1750). IllSvOrdb. (1955). särsk.
a) om de (ss. föda) mer l. mindre oanvändbara delarna av vissa frukter (t. ex. skal l. skidor l. baljor); numera bl. om kärnhus o. övriga icke ätbara inre delar av äpple o. d., (äppel)skrott. (Sv.) skrafwel, (lat.) siliquæ. Schroderus Comenius d 9 b (1639). (Sv.) Skrafwel, (kärnlösa skal) (t.) die Hülsen. Lind (1738). ANF 56: 212 (1942; om äppelskrott, från Östergötl.).
b) (†) om ek- l. bokollon, hasselnötter o. d., använda ss. svinföda; jfr SKAVEL, sbst.1 Rothof 695 (1762). De gårdar (i Gällaryd m. fl. socknar i Smål.), som icke kunde få någon bokskogslott (vid skiftning av bokskog), förbehöllos rätt att vid inträffande ollonår ”njuta skrafvel för 4 svinkreatur”. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 359 (1792).
c) om (i naturen förekommande) större o. mindre (stycken av) stenar l. klippblock (som äro onyttiga l. utgöra avfall från stenhuggning o. d.; jfr RAMMEL, sbst.2); äv. om anhopning av sådana stenar osv.); särsk.: raskägla, ur. JmtFmT 2: 155 (1899; om raskägla). Sten, skrafvel eller annat affall från stenhuggeriet. TLev. 1899, nr 23, s. 1. (Vid häftiga skyfall falla) från bergens sidor .. stora block till marken och krossas .., och kring deras fot hopas massor av klippblock, skravel och grus. Orre StrövtSahara 65 (1924). Runt om i skravlen flaxade andra korpar, en hel familj. Rosendahl VildfågFj. 76 (1934). Nu gick .. (lospåren) upp i ett berg, i ett brant skravel; ingen människa kunde sätta efter och allra minst på skidor. Dens. Lojäg. 61 (1956). jfr STEN-SKRAVEL.
d) (†) = SKRAVEL-MAT. Skraffuel, hwilket effter Måltijdhen pläghas frambära. Lælius Jungf. H 8 b (1591).
e) bildl., koll., om samling av personer som man föraktar l. ser ned på, pack l. byke l. patrask l. avskrap o. d. På dagen tordes inte tusan hålls mä (tjuv-)skytte där i trakterna. .. Dä kunde vara bärplockare å annat skravel ute. Å såna får en passa sej för. Sparre Spinnspö 26 (1930).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skravla, v.): (3 c) SKRAVEL-BERG. berg med raskäglor av (grova) vittringsblock. Samzelius HarBrush. 193 (1919).
(3 c) -BLOCK. sten- l. klippblock ingående i skravel l. på l. nedanför skravelberg. Jönsson SkånSomr. 74 (1927, 1935).
(3) -FISK. (i sht i vissa trakter) för fiske l. ss. föda otjänlig fisk, skräpfisk; jfr skrap-fisk. DN(A) 1956, nr 208, s. 8.
(3) -GODS. (†) värdelöst gods (se d. o. 6). Annerstedt UUH Bih. 2: 196 (i handl. fr. 1678).
(1) -GRÄS. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växt tillhörande släktet Rhinanthus Lin., höskallra (jfr skaller-gräs); särsk. om arten R. major Ehrh., stor höskallra. Lyttkens Ogräs 45 (1885; om arten R. major Ehrh. var. apterus Fr.). Bolin Åkerogräs. 118 (1926; om arten R. major Ehrh.).
(3) -HANK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fattig l. oduglig stackare. Högberg Vred. 3: 28 (1906).
(3) -HÖ. (i sht i vissa trakter) hö från mager mark; dåligt hö. LAHT 1932, s. 704.
(1) -IS. (i sht i vissa trakter) tunn o. skör is (särsk. om sådan is bildad med mellanrum ovanpå istäcke efter tö vid på nytt inträdande kyla o.) som knastrar då man färdas över den; äv. om skrovlig l. dålig is; jfr skrovel-is. Dalin (1854). Sparre Pikstav. 9 (1916).
(1) -KO. ko med skravelsjuka. LAHT 1932, s. 69.
(3) -MAT. (†) om mat som ätes väsentligen för den läckra l. söta smakens skull (utan tanke på dess näringsvärde l. med tanke på dess avsaknad av större näringsvärde); sötsaker l. läckerheter l. godsaker l. dyl. (serverade ss. efterrätt l. utan samband med måltid); jfr skavel, sbst.1, skravel 3 d. Helsingius (1587). (Sv.) Skrafwel-mat .. (t.) das Naschwerck, die Näscherey, als Obst, Zuckerwerck, Nüsse etc. Lind (1749).
(1, 3) -MÄSSING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om bladmässing (använd enbart ss. prydnad l. ingående i l. avsedd för tillverkning av prydnadsföremål, i sht brudkronor av enklare slag). Topelius Läsn. 4: 81 (1871). Hagberg DödGäst. 187 (1937). Fatab. 1961, s. 96 (på brudkronor).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): skravelmässings-krona. brudkrona innehållande l. prydd med bladmässing. Budk(Brage) 1927, s. 46 (om förh. i Finl.).
-remsa. remsa bladmässing. Hembygden(Hfors) 1911, s. 85.
-spegel. spegel vars ram (i sht ovantill) är försedd med prydnader av bladmässing. Schildt Rönnbr. 14 (1917).
(1) -SJUK. om husdjur: som lider av skravelsjuka; jfr -ko. LAHT 1930, s. 1103 (om kor).
(1) -SJUKA. ss. benämning på var o. en av vissa hos nötkreatur förekommande ämnesomsättningssjukdomar som bl. a. yttra sig i att huden fastnar vid köttet o. blir hård o. torr, så att den vid beröring avger ett knastrande ljud; förr äv. i oeg. l. utvidgad anv., om trumsjuka. Brauner Bosk. 40 (1756). SFS 1863, nr 32, s. 20 (om trumsjuka). 2NF 38: 369 (1926; om benskörhet; angivet ss. populär benämning). Selander LevLandsk. 182 (1955).
Ssgr: skravelsjuke-besättning. av skravelsjuka lidande kreatursbesättning. LAHT 1932, s. 702.
-distrikt. distrikt kännetecknat av (riklig förekomst av) skravelsjuka. LAHT 1930, s. 1104.
-ko. ko med skravelsjuka. LAHT 1932, s. 79.
(3 (d)?) -SYLTA. (†) maträtt av kokta, saltade sälfötter med ättika. Werner Græs. 13 (1727); jfr SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 16.
(1) -TORR. (i sht i vissa trakter) så torr att skravlande ljud uppstår vid beröring, knastertorr; jfr skrap-torr. Nyblæus Pharm. 30 (1846; om torkade blommor).
Spoiler title
Spoiler content