publicerad: 1973
SKRINN skrin4 l. SKRIN skri4n, äv. (numera föga br.) SKRIND skrin4d (skrin4d .. vardagl. skrin4 LoW (1889, 1911)), adj. -are; n. o. adv. skrint.
Ordformer
(skrijn 1595—1704. skrimn 1674 (sannol. felaktigt för skrinn). skrin 1634 (: skrinwald), 1657—1944. skrind 1614—1911. skrinn 1685—1953. skryn- 1689)
Etymologi
[fsv. skrinder, sv. dial. skrinn, skrin; jfr nor. skrinn; möjl. besläktat med lit. skrèsti, överdragas med (smuts)skorpa, bli hård o. stel av smuts; formen skrin möjl. utlöst ur n. sg. skrint efter mönster av sådana (dialektala) ordpar som ren (med lång vokal): rent (med kort vokal), n. sg. (jfr Hedström SydsmålFolkm. 1: 85 (1932)); formen skrind torde vara hypersvecism. — Jfr SKRANIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om levande varelse: mager; utmärglad; äv.: utsvulten, hungrig; äv. om kräva: mager, tunn (motsatt: stinn). Spegel SalPräd. 405 (c. 1710). Utmärglade och skrinna Får. Hastfer Får 44 (1752). Kyrkvärd är närmast prästen. Det skulle bräcka Jesperson (om du blev kyrkvärd) och göra krävan skrinn på den djäveln. Nilsson Bock 28 (1933). Bondehästar var magra och skrinna, herrehästar var hulliga och feta. Moberg Rid 17 (1941). (Måltiden efter jakten) har ett alldeles särskilt behag för den som är skrin — och det äro alla, så dags på dagen. GHT 1944, julnr s. 12. Jag tycker du har blitt åfallen, far. .. Du är ju rent skrinn. SvD(A) 1953, nr 119, s. 8.
2) (i Norrl.) om tall (l. gran): som växer jämförelsevis långsamt o. har mindre ytved o. gles krona (o. vars stubbe ss. följd därav ger mera töre); jfr SKRINN-TALL. ArkKem. II. 35: 2 (1907).
3) om (i sht odlad) växtlighet inom ett område l. skörd l. bete o. d.: mager, klen, gles, dålig; om åker l. äng o. d.: som har mager l. klen osv. växtlighet l. gröda (stundom äv. i uttr. skrinn till växten); om jordmån l. egendom l. trakt (med hänsyn till jordmånen o. jordens avkastning): mager, icke bördig, dålig. Åkren var mycket svag och skrijn .. till växten. NorrlS 1—6: 344 (cit. fr. 1595). Prästabolet är lithet och ganska skrijnt. VDAkt. 1653, nr 207. Widh samma (kungs-)gårdh (finns) een Enngewall .. som för tijden ser skrimn och sulten vth. NoraskogArk. 5: 278 (1674). Gästgifweriet .. är beläget på en så skrijn och mager trakt, att där aldrig är någon ähring. Svedenfors Gränsb. 1: 138 (i handl. fr. 1693). Gudz wrede haar giordt jorden skrin och hård. Spegel ÖPar. 5 (1705). Rågen står skrinn på gärdet. Lind (1749). (Det) vore .. bäst .. att den svenska allmogen finge som hittills odla sin egen jord och taga sin skrina skörd ur egen torfva. NDA 1913, nr 105, s. 4. (På fäladsmarkerna i risbygden) sökte stora hjordar av kreatur (på 1700-talet) ett magert och skrint mulbete. SvKulturb. 7—8: 105 (1931). — jfr UT-SKRINN.
4) om mat l. födoämne o. d.: mager; kraftlös, tunn; torftig, dålig. Then får tunna kläder och skrind Kåålsodh, / Som hoos andra altijd will drijcka gestebodh. Aschaneus HwsRegl. 17 (1614). Hans finkel är utspädd och tilltugget fint, / bänkvällingen mager och blandbrödet skrint. Sommelius Silh. 15 (1846). Vid riksdagen 1769 förde riksdagsombuden .. klagan, att de voro satta på för skrin kost. KyrkohÅ 1912, s. 113; jfr 6.
5) om tjänst, verksamhet o. d.: föga inbringande, som ger små inkomster; som ger ett klent l. magert resultat, föga givande. Den lilla och alz intet förslående löhn, som han igenom een skrinn socknegång måste desse swåre tijder inhämpta. VDAkt. 1694, nr 793. Detta magra och skrijna pastorat. Därs. 1704, nr 388; jfr 3.
6) knapp (se KNAPP, adj. 2). Det var mitt i höskarven, den tid, då det börjar bli skrint i ladorna. Pan 1927, s. 94.
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (2) SKRINN-TALL. (i Norrl.) jämförelsevis långsamt växande tall med mindre ytved o. gles krona. Skogen 1918, s. 253 (: ”skrintallar”, pl.). —
Avledn.: SKRINNHET, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 3, 4: magerhet o. d.; särsk. till 3. För ägornes skryn- och magerhetz skul. Schmedeman Just. 1242 (1689). LandtmFörordn. 6 (1733: skrinhet).
Spoiler title
Spoiler content