SKRUFF, sbst.1, r. l. m., l. SKRUFFA, r. l. f.
Etymologi
[möjl. av t. schroff, schroffe, schroffen, brant (o. skrovlig) klippa, stenvägg, av mht. schroffe, schrove, bergvägg, skrovlig klippa, till schroff, skrovlig, brant, sannol. besläktat med SKROVIG, adj.2]
(†) Skruff, eller Skruffa, heter uti Stora Kopparbergs grufva den urgröpning, som blifver uti taken af arbetsrummen, efter nedfallne skutor, eller stora stycken, som lossna genom tilmakningar, där berget är af en släppande och skölig art. Rinman (1789).
SAOB
