SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRUTATOR skruta3tor2, m.; best. -n; pl. -er skrut1atω4rer l. skrɯ1t-, l. SKRUTATÖR skrut1atö4r l. skrɯ1t-, l. -tœ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. scr-. -tor 1848 osv. -tör 1837 osv.)
Etymologi
[jfr t. skrutator, eng. scrutator; av lat. scrutator, vbalsbst. till scrutari (se SKRUTERA), resp. av fr. scrutateur, av lat. scrutator (se ovan)]
utforskare, granskare; numera nästan bl. inskränktare, om var o. en av de personer som vid biskops- l. påveval som sker med skrutinium (se d. o. 2) samla ihop röstsedlarna. Pfeiffer (1837). Scrutatör, (dvs.) ransakare, forskare. Andersson (1845). Reuterdahl SKH II. 2: 387 (1850; i fråga om biskopsval). Lagergren Minn. 2: 331 (1923; i fråga om påveval).
Spoiler title
Spoiler content