[jfr sv. dial. (Bohusl.) skrångla, skramla; av ljudhärmande urspr.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ljuda med ett dovt skrockande (se SKROCKA, v.2 I 1 a) l. dyl.; särsk. opers., i fråga om fågelläte. Det skrånglar från fasantuppar, när de skrämts upp och fly. Rosenius SvFågl. 2: 176(1922).
